Vilken dag.

Planen var enkel. Nästan naiv i sin enkelhet: åka ut till Rådmansö, sätta sig i solen, ta en fika, kanske en glass. En stilla stund i det svenska sommarparadiset.

Det var innan verkligheten slog tillbaka.

Rådmansö visade sig inte vara en plats – det var ett tillstånd. Och just denna dag: Rådmansödagen. Som om hela Mälardalen kollektivt hade fått samma idé. Bilar i varje dike, människor i varje skugga, köer till… ja, allt. Jag stod där en stund och insåg att jag inte längre var en individ. Jag var en del av ett logistiskt haveri med kaffebehov.

Reträtt.

Ny plan. Roslagens Golfklubb. Den där trygga, lågmälda oasen där tiden rör sig i samma tempo som en pensionerad backswing.

Och där, äntligen – lugnet. Jag sätter mig på verandan. Beställer kaffe. Köper en glass. Andas ut. Återtar kontrollen över tillvaron?

Det är då det händer.

Som ur tomma intet materialiserar sig ett hundratal golfspelare. Inte i panik, inte i kaos – utan organiserat. Nästan militärt. Det är prisutdelning. Mikrofon. Konferencier. Applåder.

Och där sitter jag.

Den enda människan på hela verandan… med ryggen mot makten.

Alla andra vända framåt, i vördnad. Jag sitter som en symbol för civil olydnad, stirrandes ut över en buske, medan applåderna smattrar bakom mig?

Det är ett ögonblick av klarhet.

Jag är inte en del av ceremonin. Jag är ett störningsmoment. Ett felplacerat objekt i ett väloljat socialt maskineri.

Malplacerad är inte bara ett ord – det är en position.

Så jag gör det enda rationella.

Jag reser mig. Försiktigt. Nästan ceremoniellt. Som om jag själv vore en del av prisutdelningen – kategorin: ”Person som absolut inte ska vara här.”

Och jag smyger iväg.

Utan applåder.

Men med värdighet.

Och en halv glass kvar.

Svensk sommar när den är som mest… organiserad?

Dan Larsson