En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-08-03 09:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/bakom-flosklerna-om-svenskhet-doljer-sig-rasism/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Det råder svenskhetsfeber i de senaste årens politiska utspel och i kulturdebatten. Magdalena Andersson (S) har sedan ett par år talat alltmer om patriotism och svenska värderingar, och Simona Mohamsson (L) menade förra sommaren att ”värderingsgapet” i Sverige måste bekämpas. I Almedalen i år lyfte Jimmie Åkesson (SD) svenskhetens betydelse genom parollen ”trygg, fri svensk i Sverige”, och Ebba Busch (KD) pläderade för återuppbyggandet av ”Sverigehemmet” och kampen för svenska värderingar.

Hur ska vi förstå svenskhetens återkomst i den politiska debatten, och vilken politisk funktion fyller den?

Många historiker menar att sökandet efter kärnan i svenskheten är dömt att misslyckas. Etniska och nationella identiteter har gång på gång visats sakna fasta kärnor, eftersom de ständigt förhandlas och omskapas i politiska syften. Jag lyfte ett konkret exempel i min avhandling om den svenska emigrationen till USA. När svenskhet debatterades kring sekelskiftet 1900 frågade konservativa debattörer sig om svenskamerikaner kunde anses vara svenska trots att de lämnat – och svikit – sitt fosterland.

Man lyckades inte enas om vilka värderingar eller kulturella sedvanor som band samman svenskarna. Varje försök att nagla fast kärnan i språket, i ”folksjälen”, eller i traditioner, sprack. Svenskarna i USA hade ju anammat ett nytt språk och lagt sig till med nya sedvänjor vid sidan av de gamla. I stället fördes idéer om ras fram, där det svenska folket knöts samman över Atlanten av ett osynligt men starkt blodsband.

I dag talar vi inte längre om ras i Sverige. Sedan efterkrigstiden har skillnader mellan grupper i stället uttryckts i termer av etnicitet, som alla riksdagspartier förstår som kulturellt och socialt konstruerad. Att tillhöra en etnisk grupp bär därför på en grundläggande frivillighet, åtminstone enligt partiernas programförklaringar.

Även Sverigedemokraterna säger sig stå för den ”öppna svenskheten” som välkomnar nya medlemmar. Svenskheten ”sitter inte i hudfärgen”, sade Åkesson i sitt vårtal. Men den valbara svenskheten vilar på en bräcklig grund. I sitt Almedalstal menade Åkesson att Sverige är byggt av den ”helt vanlige” arbetande och skötsamme svensken, och att ”Socialdemokraternas tvångsblandning” ställer svenskar mot invandrare i de ”problemtäta områdena”. Sverigedemokraternas svenskhet har med andra ord begränsade öppettider. Den är öppen i det ideologiska programmet, men stängd när det blir politiskt användbart att skilja ”vanliga svenskar” från andra. Svenskheten glider sömlöst från frivillig och kulturell till sluten och bestämd av härkomst.

Medan etnicitet är en kulturell gruppidentitet är ras ett begrepp som försöker göra sociala skillnader naturgivna

Varför uppstår denna glidning? Den franska sociologen Loïc Wacquant förklarar etnicitet och ras som två extremer av samma mekanism: att göra skillnad på människor baserat på ursprung, utseende och kultur. Medan etnicitet är en kulturell gruppidentitet är ras ett begrepp som försöker göra sociala skillnader naturgivna. Med Wacquants ord är ras en sorts ”förnekad etnicitet”, eftersom rasbegreppets funktion är att förneka att identitetsskillnader är socialt konstruerade.

I den svenska debatten, där vi saknar ett begrepp för ras, göms denna spänning i etnicitetsbegreppet. Trots att etnicitet sägs vara en öppen identitet glider talet om svenskhet och svenska värderingar ständigt in i arvets deterministiska värld. Den ”etniska svensken” – en tautologi som omnämns i allt fler sammanhang – syftar därför snarare på blond, vit och blåögd än på någon som firar midsommar.

Det ligger också i kulturkonservatismens intresse att talet om svenskhet är oprecist och pendlande mellan den öppna och slutna definitionen. När författaren Ola Larsmo med flera i en artikel (DN Kulturdebatt 26/2) uppmanade politiker att sluta mumla om vilka de svenska värderingarna egentligen är fick de svar: Benjamin Dousa (M) menade att svenska värderingarna består i rationalitet, pragmatism och sekularism. Svenskhetens kärna är att kunna mejla chefens chef med en bra idé och att respektera kön till kassan. Mohamsson replikerade att svenska värderingar är liberala.

Replikerna är föga övertygande. Vad gör dessa värderingar till just svenska?

Svenskhetens obestämdhet ska här inte ses som ett hinder för dess politiska funktion. Den är själva förutsättningen

Medan Dousa och Mohamsson famlar efter svar är Åkesson tydlig: praktiserande muslimer kan inte anses vara svenskar (SVT-doku 2026). Han menar till och med att värderingar faktiskt inte alls spelar någon roll. Det gör i stället släktskap, martyrskap och försvaret av Sveriges gränser (intervju i DN 10/3). Hastigt rör vi oss från kultur och värderingar till vikten av släktskap och arv. Svenskhetens obestämdhet ska här inte ses som ett hinder för dess politiska funktion. Den är själva förutsättningen.

Historikern Julia Håkansson hävdade nyligen att den öppna svenskheten är en omöjlighet i Sverigedemokraternas ideologi, eftersom arv alltid trumfar värderingar i partiets retorik. Jag menar i stället att vi bör förstå Sverigedemokraternas skiftande definitioner av svenskhet som en politisk strategi.

Talet om svenska värderingar utgör en central del, där Sverigedemokraterna tar rodret och övriga partier ror

Talet om svenska värderingar utgör en central del, där Sverigedemokraterna tar rodret och övriga partier ror. Medan dessa tävlar om att presentera sina mest gemytliga svenskhetsfloskler rör sig Sverigedemokraterna alltmer riskfritt mellan kultur och värderingar, och arv, blod och jord. Med denna strategi kan Sverigedemokraterna förflytta gränserna för vem som anses vara svensk, från kultur till arv.

Därför är svenskhetspratet inte bara lönlöst, det bär också på samma rasistiska logik som kring förra sekelskiftet. Dagens rasism återkommer inte i rasbiologins språk, utan i talet om svenskhet och svenska värderingar.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Public affairs-vd:n Markus Uvell: ”Nostalgikerna har fel – det var inte bättre förr”

Seniorprofessorn Bo Rothstein: ”Här gäller svenska lagar, inte svenska värderingar”