Jag vandrade ofta i storskogen som liten grabb.

Det var fantasieggande och spännande att ge sig in bland jätteträden, in i skuggorna och plötsligt skrämmas av en rotvältas spretiga gestalt, likt ett troll med rötterna som sträckte sina armar emot mig, som för att fånga in mig i trollens hemliga rum.

Längtan till skogen har fortsatt att följa mig genom livet. Tystnaden, lugnet och ron, ger mig en trygghetskänsla, samtidigt som det ”fyller på” de inre depåer som gör gott i hjärteroten.

Men lika ont, gör det mig att se, hur det moderna skogsbruket hastigt utarmar flera närområden. Där jättarna sträckte sig mot skyn, har nu hallonbuskar och lövsly ockuperat landskapet på föryngringsytorna.

Promenaden går genom öppna landskap. Upplevelsen blir på vissa avsnitt mer lik en ökenvandring. Landskapets sår kommer att läkas, men då med planterade träd, som ger en helt annan karaktär, stela likartade stammar, odlade skogspartier styrda av ekonomiska intressen, inte naturens mångfald. Lägger därtill människans jakt på den stora bristvaran, mera el, då möter vi den nya innovationsbebyggelsen vindkraftschabraken som etablerats sig tätt i våra hemtrakter.

Skogsupplevelsen blir torftigare, precis som livet i övrigt. Naturen är som jag ser det vårt själsliga skafferi. Tar skafferiets resurser slut, kommer vi att må ännu sämre i dagens överflödssamhälle. Orättvisa tvister om ersättningar till kommuner och enskilda skapar svårlösta kontroverser.

Ett exempel är den lagrådsremiss som föreslår ersättning för närboende intill vindsnurrorna. Enligt regeringens bedömningar skulle det för en närboende i SE4 (södra Sverige) kunna innebära en årlig ersättning på upp till 38 400 kronor medan en närboende i SE1 skulle kunna tjäna upp till 19 400 kronor – skattefritt! Sätter norrlänningarna ner foten nu?

Det finns inga genvägar till välbefinnande. Somliga bryr sig inte. Andra blir hemmablinda trots all vacker natur inpå knuten. Vissa genom att krypa in den oändliga virtuella datavärlden och tar sig an roller som några andra gestalter för att undfly den verkliga tristessen.

Syndrom av diffusa slag, där kroppen inte orkar längre, biter sig fast i allt lägre åldrar. Recept skrivs ut av hetsade stafettläkare i en krympande sjukvårdsapparat.

Jag vågar påstå att den bästa medicinen finns i den orörda storskogen? Där finns ännu en tid, tystnaden, lugnet och ron för de sönderstressade varelser som vill vara harmoniska människor utan att veta hur detta skall förverkligas...

Kurt-Göran Öberg