En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-28 10:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/marten-blomkvist-stillbilderna-oppnar-dorren-till-jan-troells-poetiska-filmvarld/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Från ett stort uppdraget foto blickar Liv Ullmann under en paus i inspelningen ”Utvandrarna” (1971). I närheten är det Mia Farrow, kusligt spenslig, i ett foto taget under arbetet med ”Orkanen” (1979).

Det är som att kliva in i en Troellfilm när man rör sig bland hans stillbilder på Trelleborgs Museum. Handlingen från filmerna är borta men stämningen känner man av.

Sedan pojkåren har det varit kameran och Jan Troell. Förhållandet är långt. I juli blir han 95. Han arbetar fortfarande. Han gör film sittande framför datorn med blicken riktad bakåt. Dagen innan fotoutställningen öppnade var det visning av Troells ”Det var en gång ett nu” på Trelleborgsbiografen Grand. Det är ett pågående projekt, en film som regelbundet återkommer i nya versioner. Ingen ska bli slutgiltig. Tänk på det som att Jan Troell ger ut en ungefär årligen erbjuden tidning ägnad hans förflutna.

I ”Det var en gång...” blandas arkivmaterial med nytaget. Här finns minnen av första flickvännen. I en kalender från 1948 skriver 17-åringen Jan ”Jag älskar Gunnel”.

Gunnel finns på film. I en sekvens går hon på en strand. Hon slänger en sten i vattnet. Troell kombinerar det gamla materialet med nytaget material på honom själv. Det ser ut som om han som åldring med käpp och keps kommer vandrande efter henne. Med möda böjer han sig för att plocka en sten. Hon försvinner med ryggen mot honom. Det är ett ögonblick då det särskilt känns att projektet inspirerats av ”På spaning efter den tid som flytt”.

Det finns släktskap mellan regissörer som börjat med att hantera en kamera, som Stanley Kubrick, Agnès Varda, Nuri Bilge Ceylan och Ruben Östlund...

I filmen syns en kamera av samma modell som mors – Troell talar om ”mor” och ”far”, inte mamma och pappa – som Jan lånade till sina första bilder. Den och flera andra kameror ingår i utställningen. Detta är första gången Troells foton ställs ut och en stor poäng med att det blir av är att det understryker hur viktig kameran är i hans filmande. Han älskar att fotografera och har för det mesta varit sin egen filmfotograf. Jag inbillar mig att det finns släktskap mellan regissörer som börjat med att hantera en kamera, som Stanley Kubrick, Agnès Varda, Nuri Bilge Ceylan och Ruben Östlund, en särskild tillit till bildens kraft.

1948 fotograferade Jan Troell morbror Sten i Limhamn. Bilden har ett gammaldags studioporträtts elegans. Morbror tycks fångad under en bridgekväll hos Troells. Cigarr i mungipan, näsduk i kavajens bröstficka, spelkorten sticker upp i bildens underkant. Man anar att han uppmanats att titta upp från sin hand, morbror Sten ser inte helt hjärtlig ut då han blickar mot den knäppande systersonen.

Nu är morbror en bland andra på väggarna i Trelleborg: franska regissören Claude Chabrol som gestikulerar vilt under filmfestivalen i Sodankylä, danska författaren Klaus Rifbjerg, manusmedarbetare på ett par filmer, Bo Widerberg, vars debutfilm ”Barnvagnen” (1963) Troell fotograferade. Max von Sydow syns på många bilder.

Han var återkommande i Troells filmer, ända från halvtimmeslånga ”Uppehåll i Myrlandet” (1965). Det var med filmatiseringen av Eyvind Johnsonnovellen som Jan Troells regissörskarriär tog fart. Max von Sydow spelar en bromsare som i tidigt 1900-tal vid en station mitt ute i norrländskt ingenting överger sitt tåg. I månader har han åkt förbi en stor sten som högt upp ligger och väger på kanten över en brant. Bumlingen tigger om ett spett under sig.

Både Ingmar Bergman och Jan Troell anlitade flitigt Max von Sydow. Troell var den som tog vara på hans leende. Det är vänligt men Mona Lisa-distanserat. Min favoritbild är porträttet på von Sydow i den svarta kolarhatten i ”Myrlandet”, där jag får se rollfiguren Kvist i färg, fast filmen är svartvit.

Fotona i färg är från diabilder och inte så många. En kvinna på en gata i New York 1967 bär knallröd klänning och paraply med blomdekorationer. I text bredvid kommenterar Troell att så färgblind han är ser till och med han att det röda gör bilden.

De bifogade texterna har Troell-ton. En vakt vid en tavla på ett museum i New York 1981 ser sur ut. Hon ville nog inte fotograferas. ”Det är ett sådant där foto där man tvingas säga 'sorry' efter att man tryckt av”, kommenterar Jan Troell, den milda paparazzin.

Fotobitna regissörer har tidigt tränat sig i att se. Bara det borde ge filmerna släktdrag. Titten in i Jan Troells fotoalbum understryker en sak som tillkommer i hans fall, hans inbjudande natur. Hans foton kan som hans filmer få en att känna att man tittar i sällskap med en som verkligen gillar att titta.

Läs mer om film i DN