En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-28 10:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sa-revolutionerar-youtube-generationen-biofilmen-fran-internets-kaninhal/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Blickar man in i en avgrund tillräckligt länge, blickar den till slut tillbaka.

Inget påminner väl mer om småbarnsårens skärmorsakade hjärnröta än ett parafraserat Friedrich Nietzsche-citat? Som många andra lutade jag mig mot en kombinerad värsta fiende och trognaste barnvakt: paddan. Då som nu skilde sig våra tittarpreferenser markant – långa slowburns på stor duk kontra korta hetsklipp på liten skärm.

Hade någon sagt att biotoppen skulle domineras av skräckfilmer av youtubers i 20-årsåldern, blott ett kvartal efter att den klickkåta svenska humorgruppen IJustWantToBeCool fyllt salonger med ”Skurkarnas skurk”, hade jag avfärdat det som ett ”Black mirror”-scenario.

Fast här är vi. 26-årige Curry Barkers svarthumoristiska relationsrysare ”Obsession” och 20-årige Kane Parsons existentiella svarta hål ”Backrooms” gör global succé. I helgen blev ”Backrooms” den första A24-filmen som dragit in 200 miljoner dollar. De båda filmerna har något avgörande gemensamt: en färdig publik redan innan första manussidan.

Har filmvärlden infantiliserats? Eller ser vi en hybrid mellan generationer födas?

Att rekrytera kändisskap från andra medier är inget nytt, men här finns en skillnad: youtubers har lärt sig kontrollera hela processen. De är vana vid att skriva, regissera och distribuera sina verk själva – med eller utan externa parters tyck, tänk och pengar.

Likt hur en ny våg av auteurer formades i parisiskt biografmörker sent 1950-tal, kanske dagens auteurer växer fram på Youtube. Svenske David F Sandberg, på Youtube känd som ponysmasher, är ett tidigt exempel.

Hans ”Lights out” blev viral och tog honom till Hollywood med skräckmagnaten James Wan som producent.

Wan är nu aktuell som medproducent till Kane Parsons ”Backrooms”, baserad på en nätspridd skräcksägen – en så kallad creepypasta – med rötter i en 4chan-tråd från 2019, kretsande kring bilder på suggestiva limbolabyrinter av själsdödande kontorslandskap.

I tidiga tonåren drabbades Kane Parsons av artros och ägnade därför många timmar i pojkrummet, där han började experimentera med visuella effekter i animationsmjukvaran Blender. Under användarnamnet Kane Pixels laddade han upp ”Backrooms (Found footage)”, en kortfilm som i skrivande stund lockat drygt 80 miljoner visningar på Youtube. ”Jag kollar inte så mycket på film”, erkänner Parsons i en intervju i New York Times (29/5 2026). Snarare influeras han av spel som ”Half-life” och ”Portal”.

Det märks i ”Backrooms”, där intrigen främst fungerar som en ram för utforskande. Världen blir en metafor för internet: oändlig, gränslös och ständigt expanderande genom publikens teorier. Den fanbaserade interaktionen påminner om den kaninhålskultur som uppstod runt millennieskiftet kring ”Matrix” (1999), av medieforskaren Henry Jenkins använd som huvudexempel för transmedialt berättande.

Hollywood erbjuder samtidigt något Youtube saknar: resurser att göra det digitala fysiskt. Att materialisera visioner. För Parsons blir det ett sätt att ge form åt en värld som började som en isolerad sysselsättning. Artrosen som höll Kane Parsons hemma, undan från verkligheten, var det som fick honom att animera och skapa förutsättningar för att göra ”Backrooms” till verklighet.

”Backrooms” växlar mellan ett mer objektivt berättande och förstapersonsperspektiv via kameror i berättelsen. Kanske speglar det senare den subjektiva synvinkeln i Parsons favoritspel? Kanske också hans generations medieattityd i stort, där det egenfilmade inte bara upplevs som verkligare än det iscensatta. Det upplevs som verkligare än verkligheten själv.

Har något verkligen hänt om det inte finns bevarat på bild? Vanligtvis kräver found footage-skräck, likt ”The Blair Witch project” (1999), att man som tittare ser mellan fingrarna och accepterar att människor i sina livs mest skräckslagna stunder väljer att fortsätta spela in i stället för att kasta ifrån sig kameran. I händerna på Youtube-generationen framstår genren plötsligt som fullt rimlig.

Liknande grepp finns i ”Shelby Oaks” (2024) av Chris Stuckmann, populär filmkritiker på Youtube, där huvudpersonen dras till en spökstad där hans youtuber-syster spårlöst försvann. Första akten sker i found footage-format, sedan växlar den plötsligt till en mer ordinarie berättarstil. Trots publikstöd där han i en crowdfunding-kampanj fick ihop närmare 1,4 miljoner från nästan 15 000 uppbackare fick filmen ett begränsat genomslag. En påminnelse om att följare inte räcker hela vägen.

Motpolen är Mark Edward ”Markiplier” Fischbach, på Youtube känd som Markiplier med nästan 40 miljoner prenumeranter. Hans självfinansierade spelfilmatisering ”Iron lung” fick varken studio- eller festivalintresse, men genom att uppmuntra sina följare fick han sin film intjatad och visad på tusentals biografer med stora intäkter som resultat. ”Backrooms” gick ännu längre och slog med drygt 80 miljoner dollar öppningsrekord för den genreglada prestigestudion A24. Även Curry Barkers ”Obsession” gör storsuccé och har i skrivande stund spelat in nästan 225 miljoner dollar.

Uppenbart är att Hollywood är något på spåren med att scouta youtubers, men vari ligger deras magiska fingertoppskänsla? James Wan menar (Variety, 2/2, 2026) att plattformen fungerar som en global filmfestival där skapare med direkt tekniktillgång kan ”ladda upp sina verk och få omedelbar respons”. ”Obsession”-producenten Jason Blum menar att dessa kreatörer lär sig fånga uppmärksamhet i realtid – och utvecklar en instinkt för att hålla publiken kvar.

Där filmbolagen tidigare gissat vad publiken vill ha, får youtubers omedelbar feedback – som direkt blir en del av skapandet.

Så, varför söka sig till biomörkret? Kanske för att det är där skräck och komedi, deras främsta genrer, förhöjs i kollektiv form. Skratt och skrik smittar. Rummet reagerar.

I en kultur där mycket filtreras genom skärmar, där publikinteraktion sker på distans från mestadels anonyma signaturer, uppstår ett behov av något mer fysiskt. En publik som faktiskt är där och vars reaktion inte är fördröjd. Inte olikt när musik flyttar från studion och Spotify till konsertscener.

Mer än bara räddningen för en filmbransch i kris tyder den rådande trenden på att biografen är ett fortsatt viktigt rum för audiovisuell kultur. Än mer nu när Hollywood lättat på kontrollbehovet och insett värdet i en utsuddad gräns mellan skapare och publik.

Mer om film och tv i DN.