En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-07-04 19:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sebastian-lindvall-armie-hammer-och-elon-musk-har-en-valdsfantasi-ihop/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

2026 är året som aldrig slutar överraska. Tidigare hade jag inte ens i min vildaste feberfantasi kunnat föreställa mig en film som förenar den tyska kalkonregissören Uwe Boll med den fallna Hollywoodstjärnan Armie Hammer och techmiljardären Elon Musk.

Nu har de som en trehövdad best av toxisk maskulinitet skapat en perfekt storm i kulturkriget med ”Citizen vigilante” (2026), en filmisk container fylld av ohämmat videovåld, brutalt inkompetent klippning (signerad Boll själv) och främlingsfientligt frosseri.

I helgen nådde filmen storpublik efter att ha lagts ut på plattformen X av ägaren Musk.

Om vägen tillbaka till rampljuset för Armie Hammer kan liknas vid att navigera ett minfält framstår ”Citizen vigilante” som ren självmordsbombning. Oljemagnatättlingen slog igenom som Timothée Chalamets kärleksintresse i ”Call me by your name” (2017) och lanserades gång på gång som Hollywoods nästa stora namn. Sedan följde anklagelser om övergrepp och läckta meddelanden med kannibalistiska sexfantasier. Roller och representation försvann, liksom äktenskapet.

”Citizen vigilante” stoppades i regissörens hemland Tyskland, där innehållet ansågs så extremt att filmen nekades åldersklassificering

Uwe Boll har i sin tur byggt en karriär på usla filmatiseringar av halvdåliga tv-spel, från zombieskjutaren ”House of the dead” (2003) till solblekta actionvåfflan ”Far cry” (2008). Han blev skämtsamt känd som ”Raging Boll” (refererande originaltiteln till Martin Scorseses ”Tjuren från Bronx”) efter att ha bjudit in sina hårdaste kritiker till boxningsmatcher och besegrat dem alla.

Nu tycks han ha vunnit ännu en rond. ”Citizen vigilante” stoppades i regissörens hemland Tyskland, där innehållet ansågs så extremt att filmen nekades åldersklassificering – i praktiken ett visningsförbud. Den virala räddningen kom alltså via Musk.

Filmen är en vulgarisering av vigilantegenren, som populariserades på 1970-talet med ”Dirty Harry” (1971) och ”Death wish. Våldets fiende nr 1” (1974). Där tog hårdföra män lagen i egna händer och rensade storstadsgatorna. Den förstnämnda följde Clint Eastwoods brutala snut, den senare Charles Bronsons familjefar som hämnas sin mördade fru och våldtagna dotter.

Snarare än en antihjälte har vi att göra med en fullblodspsykopat, dessutom med narcissistiska drag när han jagar lajks med självförhärligande monologer

Hammers våldsverkare är i en kategori för sig: en amerikansk exmilitär i Europa som tagit över familjens fastighetsimperium. Han avskyr invandring, men befinner sig själv otillåtet i det icke-namngivna landet. Han säger sig vilja straffa våldtäktsmän, men har inga problem med att själv besöka horhus (dessutom beläget i en av hans fastigheter). Han massakrerar fler snutar än skurkar och orsakar en dödlig trafikolycka bara för att bevisa en poäng.

Snarare än en antihjälte har vi att göra med en fullblodspsykopat, dessutom med narcissistiska drag när han jagar lajks med självförhärligande monologer och bekräftelse från sina följares hyllande reaktionsvideor. Tänk ”Taken” (2008) med Liam Neeson eller ”Silent night” (2023) med Joel Kinnaman – minus varje spår av berättarglädje eller moralisk rättfärdighet.

I ”Citizen vigilante” utropar sig huvudpersonen till representant för ”vi, folket” och positionerar sig mot ett samhälleligt övertagande av ”islamistiska extremister och en vilseledd wokevänster”. På en fiktiv nyhetskanal kopplas våldsbrott systematiskt till invandring, och som slutkläm tillägnas filmen de ”tusentals våldtäkts- och mordoffer i Europa som svikits av vårt rättssystem”. Inte undra på att filmen fått stöd av Musk, som nyligen anklagades för att driva på upploppen i Belfast som bröt ut efter en asylsökande mans knivattack.

Budskapet är alltså allt annat än subtilt, samtidigt som titelfiguren är motsägelsefull, hycklande och destruktiv. Han liknar en superskurkaktig parodi på sig själv som borde göra mer skada än nytta för den hämndlystna högern.

”Citizen vigilante” är inte så mycket en kalkon som ett genomskinligt ragebait, men för Uwe Boll verkar kriget bara ha börjat

Kanske är filmen ett tecken på att både hjältarnas och antihjältarnas tid är förbi? ”Citizen vigilante” är inte så mycket en kalkon som ett genomskinligt ragebait, men för Uwe Boll verkar kriget bara ha börjat. Härnäst planerar han en amerikansk uppföljare där, enligt egen utsago, Armie Hammers rollfigur ska ”sätta stopp för de somaliska bedrägerierna”.

Klart Boll blir smickrad när världens rikaste man hjälper hans b-film att nå en publik som han tidigare bara kunnat drömma om. Frågan är bara om det är så smickrande för vår tid.

Läs fler texter av Sebastian Lindvall och mer om film