Adam Danieli är chef för Timbro Idé. Foto: Pressbild

Erfarenheten från Danmark är en skrämmande tom vision för liberaler. Handlingsförlamade mittenstyren riskerar att driva länder i händerna på verkliga extremister – det visar exemplet Tyskland, skriver Adam Danieli, Timbro, i en replik.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Idén om ”mitten” fortsätter att hemsöka svensk politik. Det senaste exemplet är Fores artikel på SvD Debatt (20/9), där tankesmedjan med Danmark som förebild framställer en mittenregering bestående av S, MP, C, L och KD som en liberal väg framåt.

Ett sådant utfall är förvisso högst osannolikt. Men den viktigare frågan är vad denna omtalade mitten egentligen betyder. Hur skulle den kunna genomföra någon reform alls, än mindre en liberal sådan? Ska arbets- och bostadsmarknaderna reformeras av en koalition som ska förena fem motstridiga viljor? Ska miljöregler moderniseras, nyttjandet av skog och mark värnas och skatterna sänkas av en koalition mellan dem som vill detta och dem som vill gå i rakt motsatt riktning?

Nej. I praktiken är det ett recept på en regering som förvaltar status quo, där kanterna har slipats ned så mycket att ingenting utmanas och endast den ytterst begränsade politik som accepteras av varje särintresse kan genomföras. Fores pekar inte ut någon gemensam reformriktning, utan tycks vilja göra samlandet av en majoritet kring det bestående till hela det politiska projektet. Det är en skrämmande tom vision för liberaler.

Det är också erfarenheten från Danmark. Den danska ekonomin går förvisso mycket bra, inte minst tack vare draghjälpen från Novo Nordisk. Men reformarvet är tunt, särskilt ur ett liberalt perspektiv. Mette Frederiksens tid vid makten har framför allt präglats av ökade välfärdsutgifter, hårdare migrationspolitik och ett fortsatt mycket högt skattetryck.

Och bara lite längre söderut ligger Tyskland – mittens rike. I det senaste förbundsdagsvalet fick AFD, Die Linke och BSW tillsammans nästan 35 procent av rösterna. I Sachsen-Anhalt fick samma tre partier närmare 58 procent i delstatsvalet tidigare i september. Liknande siffror är att vänta i helgens val i Mecklenburg-Vorpommern. Handlingsförlamade mittenstyren har drivit Tyskland i händerna på verkliga extremister.

Det Fores i grunden missar är att politik inte bara är en matematisk övning där bitar med olika partisymboler passas in i ett stort pussel och rösterna för varje enskilt förslag räknas samman. Politisk förändring kräver att en majoritet samlas bakom en gemensam riktning. Det behövs ett grundackord som inte överröstas av motstridiga viljor.

Ändå vill Fores att S – av något oklara skäl – ska leda regeringen men samtidigt driva ekonomisk högerpolitik. Man ska ”tvinga S att röra sig högerut”. Det är helt orealistiskt. Utpressningsavtal skapar ingen reformkraft. Erfarenheterna från 2014–2022 – förmodligen Sveriges svagaste reformperiod någonsin – borde avskräcka.

Man kan helt enkelt inte bygga en reformagenda på att partier ska leda politiken i en riktning som går stick i stäv med den de själva förespråkar. Kompromisser i enskilda sakfrågor är en sak. Regeringens grundläggande riktning är en annan.

Vad Sverige behöver är en högerregering som kan ta vara på det breda mandat för ekonomisk liberalisering som även Fores konstaterar finns. En sådan regering kommer tveklöst att kräva besvärliga kompromisser i vissa frågor, men så var också fallet under Bildtregeringen och alliansregeringarna.

Att C stöder någon form av regeringsbildning till höger är det främsta sättet att liberalisera Sverige på de områden där det nu finns ett politiskt mandat. Den som är liberal borde självklart verka för det.

Adam Danieli
idéchef, Timbro

Timbro är en marknadsliberal tankesmedja och ett bokförlag baserat i Stockholm. I sin nuvarande form grundades Timbro 1978 av Sture Eskilsson och Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, en föregångare till Svenskt Näringsliv. Sedan 2003 finansieras Timbros verksamhet av Stiftelsen Fritt Näringsliv. Källa Wikipedia