Inbäddat innehåll

Man sitter där på kvällen och ser nyheterna och plötsligt ropas det ut: Dolly Parton har avlidit i en ålder av 80 år. Jag blev riktigt ledsen när jag hörde det.

Och jag vet inte hur jag ska förklara det, men denna oförlikneliga countrystjärna har jag alltid upplevt som att hon är någon sorts avlägsen släkting, en pratsam, godhjärtad och humoristisk gestalt ur ens barndom, en gammal väninna till min arbetarmamma eller något sådant. Jodå, hon blev till slut rik som ett troll men hon kom ur den amerikanska arbetarklassen och skrev ibland om denna fattiga arbetarklass i Tennesse. 

En av hennes vackraste sånger är Coat of Many Colors, om kappan hennes mamma sydde av gamla tygbitar och som hon var så stolt över, även när bättre ställda skolkamrater undrade vad hon bar. 

Dolly Parton var den fjärde i en syskonskara på tolv barn däruppe i Appalacherna. Fadern var väl i det närmaste analfabet. Hennes mamma hade sina släktrötter i Wales och från de brittiska öarna och Irland bars sekler tidigare de folksånger som hon och Dolly växte upp med över till Den nya världen av fattiga immigranter. 

Det där folksångsarvet formade mycket av countrymusiken - den vite mannens blues, som det ibland heter; det är bara att lyssna på Hank Williams låtar så fattar man uttrycket. Och på countryns axlar stod också exempelvis Johnny Cash och Bob Dylan och till och med Taylor Swift gör det. 

När Bob Dylan sjöng Where have you been, my blue eyed son, så stammade den raden ur en urgammal brittisk ballad. Elvis ville spela in Dollys I will always love you, men det blev till slut Whitney Houston som gjorde den till en världshit. 

Countrymusiken har inte sällan föraktats och setts som konservativ och löjligt tårdrypande. Men det rör sig om ett enormt kulturellt uttryck, skapat av mycket vanliga amerikaner och av i synnerhet amerikansk arbetarklass. Den som har sett den gripande filmen A Coal Miners Daughter om sångerskan Loretta Lynn - som Dolly spelade in plattor med - vet vad jag talar om. Pappan i den filmen spelades för övrigt av Levon Helm, trummis i The Band, vilket säger det mesta om countryns roll för att forma också rockhistorien. 

I en tid när Amerika blivit ett nästan galet land, med en dåre parkerad i Vita Huset, är varje påminnelse om det folkliga USA viktigare än någonsin. Det behöver inte vara radikalt eller progressivt. Just Loretta Lynn blev på slutet Trumpanhängare (hon hoppades att Trump skulle ge nytt liv åt kolgruvorna). Men själva förnimmelsen av att ett folkligt arbetarklassamerika existerar - tvärsigenom filtret av supermiljardärer och överklasscelebriteteter - ger ändå hopp om att saker och ting en dag kan bli bättre därborta i världens tyvärr mäktigaste land. Jag önskar också att alla de artiklar som nu kommer i svensk press om Dolly Parton oftare berättade om hennes klassursprung - klassfrågan saknas ju i den pågående valrörelsen. 

Och det är också det där med hennes otroliga humor. Den känns som om om den var av samma skrot och korn som John Lennons. Det skulle ha varit fantastiskt att se ett samtal mellan dem, där de kunnat sjunga A Working class Hero tillsammans. Men här ett exempel på hennes fyndiga humor: I en TV-intervju frågade programledaren henne om det inte var jobbigt att komma till skolan med de där berömda stora brösten. Hon fann sig direkt, svarade: Jo, men jag kunde ju inte lämna dem hemma…

Dolly Parton är död. Men när hon är borta lyser ett annat Amerika fram.