Jag är inte emot friskolor, som skribenten Agnes Andersson tycks tro. Om ”De ekonomiska argumentet håller inte heller när vi granskar Västerås stads egna siffror” syftar på ”lagen om ersättning på lika villkor” vet jag inte. Jag undrar även vilka är vi?

Andersson skriver under med ett namn. Eftersom hon/de inte verkar ha läst texten förtydligar jag här varför finansieringen av friskolor i dag bidrar till en oacceptabel försämring av elevers utbildning.

Från att ha varit statlig styrning är det sedan 1991 de 290 kommunerna som ansvarar för finansieringen av skolor. Varje kommun har en unik modell och likvärdighet saknas.

När jag gick i skolan, på 80-talet, fanns en styrning om vad en skola var. Ett konkret exempel; Det fanns krav på att elever i NO-ämnena skulle utföra praktiska laborationer. Det stod i läroplanen att naturvetenskap skulle läras ut genom praktiska experiment och även inskrivet som centralt innehåll i fysik, kemi och biologi.

Att hoppa över laborationerna var inte ett alternativ eftersom eleverna behövde kunna laborera för att nå de högre betygen i de relativa sifferbetygen (1–5) som användes då.

Laborationer utfördes i särskilda labbsalar och extra statliga pengar betalades ut för att finansiera halvklassdelningen som krävdes ur säkerhetssynpunkt.

I läroplanen från 1994 övergick man från regelstyrning till målstyrning. De nya läroplanerna styrde istället bara mot vilka mål eleven skulle uppnå. Det blev upp till varje skola och lärare att bestämma arbetsformerna.

Om en lärare ansåg att eleverna kunde nå målen utan regelbundna halvklasslaborationer i en fysiksal, var det plötsligt tillåtet.

I det gamla systemet hade kemi, fysik och biologi ett strikt antal bestämda timmar i timplanen. I de nya blev det i stället NO (naturorienterande ämnen) och i stället för riktiga laborationer utvecklads olika ”experimentlådor” som läraren skulle kunna använda i vanliga salar.

När friskoleföretagen började expandera i början av 00-talet blev det väldigt påtagligt att de nya aktörerna fick Skolinspektionens godkännande utan att ha lokaler och utrustning för att bedriva NO-undervisning i ”dyra” speciallokaler.

Skrivningen som gäller nu är ”ändamålsenliga lokaler” och det kan i dag räcka med att man har ett samarbetsavtal med ett lokalt ”science center” eller att man drar in experimentvagnar i klassrummet.

För att pressa kostnaderna och maximera vinstmarginalerna ersätts de fasta salarna ofta av billigare alternativ.

Skola i gamla butiks- eller kontorslokaler är inte ovanligt. Successivt har detta medfört att även kommunala skolor tvingats pressa sina kostnader och fått ersätta dyr halvklassdelning med helklassundervisning.

Skolpengen baseras på kostnaden per elev i den kommunala skolan och bibehålles labbdelning och labbsalar måste motsvarande kostnadsökning betalas till friskolor utan motprestation.

Fram till 2023 fanns en laborativ del i NP i åk 9. Eleverna lottades att göra labbprov i Fy, Ke eller Bi. Det sista incitamentet till riktiga laborationer är nu borta.

Praktiska moment kan aldrig ersättas med digitala lösningar som nu lanseras av stora techbolag.

Labbsalar och halvklassdelning är exemplet på att en förändring mot mer kostsam och regelstyrd skola är nödvändig.

Seriösa friskolor kommer att finnas kvar och om friskolor väljer att lägga ner visar det i så fall med all önskvärd tydlighet att förespråkare för en mer restriktiv hållning till våra skattemedel har rätt.

Nya pedagogiska idéer skulle höja svensk skola, resultatet blev det motsatta.

Maria Johansson