Under lång tid har det signalerats att arbetsmiljön på psykiatrin är under all kritik. Inte ens de medarbetarenkäter som arbetsgivaren själv skickat ut, som visar att den redan dåliga arbetsmiljön fortsätter bli sämre och sämre, tas på allvar av arbetsgivaren. Enkäten förkastas.

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

Snart är all den kompetens och långa erfarenheten borta, och många pass täcks av outbildade och oerfarna vikarier. Och då handlar det om vård av de röstsvaga, de mest sköra som behöver känna tillit till vården för att kunna ta emot hjälpen. I stället blir de än mer uppgivna när de möter oerfaren och outbildad personal med nya ansikten.

När ska anhöriga säga ifrån? När ska de sköraste behandlas med värdighet och omsorg? Om det handlade om ekonomi skulle man förstå hur mycket värde det är att ha rutinerad och utbildad personal som tar hand om de mest utsatta. Det är ingen hemlighet att psykisk ohälsa drabbar anhöriga.

Det är dags att chefer slutar håller varandra om ryggen och att verksamheten får det fokus den är till för: Att hjälpa människor med psykisk ohälsa. Verksamheten ska inte driva rutinerad personal på flykt.

Kamaraderi och skygglappar hör inte hemma i en så värdefull verksamhet som psykiatrin. Personalen tappar förtroendet och ska samtidigt förmedla hopp och tillit till patienterna. En kunnig ledning förstår vad parallellprocesser har för inverkan – en okunnig ledning som uttalar sig utan att någonsin setts på golvet förstår det inte.

Och allt på personalens och slutligen patienternas bekostnad. Under alla år jag arbetat inom psykiatrin har jag aldrig hört en dialog kring en enda patient med innebörden ”hur ska vi kunna hjälpa denna patient”. Det räcker nu.

Empatisk och orolig medmänniska