Även om Magdalena Anderssons rödgröna ”lag” skulle lyckas sy ihop en regering till slut tyder mycket på att samarbetet förr eller senare imploderar under sin egen tyngd. Vad mer mittenorienterade förhandlare måste se till är att inga större tokerier genomförs under tiden. 

Härvidlag är Socialdemokraterna mycket skickliga: minns Januariavtalet år 2019, där de två liberala partierna C och L fick igenom avskaffad värnskatt. Och, visst, flera dussin saker till, men dessa delar begravdes i utredningar, höljdes i dunkel och glömdes bort i det politiska bruset under åren som följde.

Minns regeringskrisen 2021 när Centerpartiet skulle ”få” ett uppluckrat strandskydd och rimligare regler om skogsbruket mot att Magdalena Andersson fick tillträda som statsminister. Av detta bidde inte mycket.

Vad ett segervisst vänsterparti, ett anonymt miljöparti, en stukad socialdemokrati och ett centerparti som vantrivs i sitt eget skinn kan hitta på tillsammans är ännu ovisst, men sannolikt kommer vare sig jorden, Sverige eller Dalarna gå under. 

Det som däremot vore riktigt dåligt för Dalarnas väl vore om Miljöpartiet får diktera villkoren för svensk skogspolitik. Skogsbruket utgör en stor del av det värde som länet producerar och verksamheten står för en stor del av länets sysselsättning.

Samtidigt finns ingen fråga som är förknippad med så mycket prestige för både Miljöpartiet och Centerpartiet, där verklighetsbilden är så skild och där det önskvärda utfallet är så annorlunda. 

Man kan vilja sänka arbetslösheten, men förorda olika metoder. Man kan vilja främja tillväxten, men välja olika vägar dit. Men konflikten om skogen är en annan: antingen vill man att skogen ska brukas, eller inte.

Däremellan finns ingen kompromiss. Antingen vill man behålla de tretåiga hackspettarnas oproportionerliga privilegier, eller så vill man, tja, att skogsbönder i Dalarna ska kunna genomföra generationsskiften och utveckla sin verksamhet. Här finns inget mellanting. 

Miljöpartiet önskar att minst 30 procent av den nu produktiva skogsmarken ska skyddas (samtidigt som partiet vill bygga mer i trä – någon annans träd får man förmoda). De vill att staten ska styra vilka metoder som används vid avverkning och ge hotade arter ännu högre tyngd vid bedömningar som skogen får brukas eller inte.

De vill ha mer negativa utsläpp (genom så kallad koldioxidinfångning där man "gräver ner koldioxid i backen) vilket i sin tur kräver en fungerande skogsindustri. Och de säger sig värna landsbygden och jobben där utan att besvara vilka som egentligen ska skapa jobben som försvinner om skogen inte brukas. 

Alltså: Det hänger inte ihop. Vilket i Miljöpartiets värld kanske inte nödvändigtvis är ett stort problem, då målet är att bromsa.

Men Centerpartiet, som idag säger blankt nej till sådana förslag, måste fortsätta agera som en grindvakt till skogspolitiken.