Jag jobbar inom en av stadens förskoleklasser.

I min klass går det 24 elever.

Till största delen har jag lektion ensam med alla fem- och sexåringar. Vid något enstaka tillfälle får jag hjälp av kollegor med mina elever.

Läs det en gång till: ensam med 24 stycken fem- och sexåringar!

I klassen finns elever med npf-diagnos och redan nu, en månad in på terminen, kan jag se vem eller vilka som kommer att få svårt med att knäcka läskoden eller med matematik.

Men jag är själv! Själv med 24 elever som precis har börjat skolan. Själv ska jag få alla elever att lära sig hur man går i skolan. Själv ska jag få alla elever delaktiga i det språk- och matematikutvecklande arbetet.

Det är omöjligt!

Det spelar ingen roll hur många kontroller, kartläggningar och omdömen som politiker beslutat om. Det spelar ingen roll att elevernas skoldagar förlängs med extra timmar. Det spelar ingen roll hur mycket fortbildning jag skickas på.

Vi står fortfarande ensamma med stora klasser i klassrummet och det är där skon klämmer. Det är för stora klasser, vi hinner inte med alla elever!

Så att PISA-resultaten återigen är låga är absolut ingen överraskning, man får det man betalar för helt enkelt! Det här är vad politiker och rektorer har valt när man hellre prioriterar en budget i balans.

Trött och ledsen lärare