Efter åren i Europa landade Herjes hjärta i Jämtlandsfjällen. Han blev en självklar del av Åreliftarna (numera Skistar) och Svenssons i Saxvallen. Han körde både skidbussar och pistmaskiner, svetsade, lackerade och utvecklade skidhållarna bak på bussarna. Han var helt enkelt överallt. Men det som lämnade störst avtryck var hur han fick människor och djur att känna sig sedda, omhändertagna och betydelsefulla.

Djuren var en självklar del av Herjes liv. Hos dem fann han ett kravlöst lugn och en trygghet. Han mötte varje djur med respekt, tålamod och värme. Hans sista hund, Siri, som han fick av sina fyra yngsta barn, blev snabbt hans allt. Tillsammans blev de en välkänd syn i Järpen där de lunkade fram sida vid sida. Som han själv sa: ”Hon är mer än bara en hund – hon är min sambo”.

Herjes främsta kärleksspråk var ändå matlagningen. Redan från vår barndom visade han sin uppskattning genom maten, och det blev hans sätt att ge omtanke, skapa gemenskap och visa kärlek. Särskilt inför varje jul lade han ner hela sin själ på att laga allt från grunden. Ingen gick någonsin hungrig från Herjes kök – där fanns alltid en tallrik till och alla var välkomna.

Herje kommer inte främst att bli ihågkommen för vad han uträttade, utan för den han var. För sin värme, sin omtanke och sin förmåga att se både människor och djur. Det är det finaste avtryck han lämnar efter sig hos oss.

Älskad till månen och tillbaka.

Familjen Lans, Johansson & Jonsson