Växthuseffekten är ingen ny upptäckt. Redan 1859 visade irländaren John Tyndall att koldioxid fångar värmestrålning. 1896 beräknade svensken Svante Arrhenius att en fördubblad koldioxidhalt i atmosfären skulle värma jorden med 5–6 grader, häpnadsväckande nära dagens klimatmodeller.

1938 kunde britten Guy Callendar visa att jorden blivit cirka 0,3 grader varmare sedan 1880-talet, och han kom fram till att fossila bränslen var orsaken.

Sedan 1958 har koldioxidhalten i atmosfären stigit från 315 till över 420 ppm (miljondelar) i dag. Senaste gången den var så hög var för ungefär 3–4,5 miljoner år sedan, under den så kallade mitt-pliocena värmeperioden. Skillnaden är att dagens ökning sker oerhört snabbt (årtionden snarare än årtusenden), vilket ger ekosystem och havscirkulation mycket mindre tid att anpassa sig.

Under samma tid (sedan 1958) har jordens medeltemperatur ökat med 1,2–1,3 grader. Om ökningen blir större än 2 grader riskerar vi att hamna utanför ”livets korridor”, det vill säga den era av klimatmässig stabilitet som under tiotusentals år möjliggjort den mänskliga civilisationen. Kolisotoper i koldioxiden bevisar att ökningen kommer från fossila bränslen, inte naturliga källor. Sambandet är entydigt — det är vi människor som skapat denna snabba temperaturökning.

Vi lever redan i den klimatkris forskarna varnade för. Klimatförändringen gör extremväder allt intensivare. De senaste åren har präglats av omfattande översvämningar, extrem värme, torka och förödande skogsbränder. Naturkatastrofer kostar idag dubbelt så mycket som för tjugo år sedan, 180–200 miljarder dollar årligen enligt FN, vilket är mer än Sveriges statsbudget. Globalt kostar klimatrelaterade katastrofer omkring 13 miljarder euro i årliga jordbruksskador enligt FAO. Och 250 miljoner människor har tvingats fly sina hem det senaste decenniet på grund av extremväder enligt UNHCR. Denna migration har ökat med 10 procent om man jämför årsgenomsnitten under perioden 2014–2023 med 2016–2025. Migrationen, som framför allt skett i Afrika och Asien, medför samtidigt ökade risker för konflikter.

Havsnivån har stigit i genomsnitt 17 centimeter sedan 1958, och stiger allt snabbare (i norra och mellersta Sverige kompenseras detta för närvarande av landhöjningen). Den globala havsnivån riskerar att stiga 50–60 centimeter över nivån år 2000 till år 2100. Låglänta städer och hela länder kan komma att dränkas. Arktis’ sommaris har krympt med en tredjedel sedan 1980-talet. Grönland och Antarktis har tillsammans förlorat över 10 000 miljarder ton is sedan 1970-talet. Glaciärer smälter i rekordfart och miljontals människor kan förlora sin vattenförsörjning.

En miljon arter hotas av utrotning, fler än någon gång tidigare i mänsklighetens historia. Den genomsnittliga förekomsten av inhemska arter har minskat globalt med minst 20 procent sedan år 1900. Klimatförändringen är en av fem huvuddrivkrafter bakom detta, tillsammans med förändrad markanvändning, överexploatering, föroreningar och invasiva arter.

Därför krävs kraftigt minskade utsläpp av koldioxid, nu. En grön omställning. Det kommer kosta oss något. Men vi är skyldiga våra barn och barnbarn detta för att kunna se dem i ögonen.

Det är allvar nu. Ändå finns det människor som förnekar klimatkrisen och dess orsaker. Som sprider desinformation och tvivel på vetenskapliga fakta. Som förtalar de klimatengagerade och underminerar stödet för nödvändiga åtgärder. Som agerar på samma sätt som blåljussabotörer! Och vi har politiker som sänker bensinskatten och som trixar med statistiken för att dölja klimateffekterna, istället för att agera för minskade utsläpp.

Detta är att riskera våra barnbarns framtid!

Bekymrad farförälder