Jag har varit nästintill blind i hela mitt liv. Jag har därför fått lära mig att hitta egna vägar genom en vardag som inte alltid är utformad för mig.

Nu är jag 20 år och har flyttat till Västerås för att studera vid universitetet. Jag vill kunna plugga, jobba, träffa vänner och leva mitt liv så självständigt som möjligt.

När jag flyttade till Västerås behövde jag ansöka om färdtjänst för att kunna ta mig runt i min nya stad. Jag trodde att det skulle vara enkelt. I stället möttes jag av en pappersblankett med text och rutor som jag inte kan läsa.

Det kan låta som ett litet problem. Det är det inte.

Jag är vuxen och tar ansvar för mitt liv. Jag har flyttat till en ny stad för att studera och bygger upp en vardag på egen hand. Jag vill kunna lösa saker själv. Men när jag ska ansöka om en samhällsinsats som är viktig för att jag ska kunna ta mig runt måste jag först be någon annan om hjälp för att ens kunna fylla i ansökan.

För mig handlar självständighet inte om att aldrig behöva stöd. Det handlar om att själv kunna bestämma när jag behöver stöd och vad jag behöver hjälp med. Att behöva hjälp med själva resan är en sak. Att behöva hjälp med att ansöka om rätten till resan är något helt annat.

Vi lever i ett samhälle där mycket av vår kontakt med myndigheter och kommuner redan är digitaliserad. Vi betalar räkningar i mobilen, bokar vårdtider online och sköter bankärenden digitalt. Då borde det också vara möjligt att ansöka om färdtjänst på ett sätt som en person med synnedsättning kan använda självständigt.

Västerås stad beskriver färdtjänst som ett stöd för personer som behöver hjälp att resa. Men vad händer när vägen till stödet i sig inte är tillgänglig?

Jag vill inte bli behandlad som hjälplös bara för att jag har en synnedsättning. Jag vill inte behöva ringa en vän, anhörig eller någon annan och be dem läsa en blankett åt mig. Jag vill kunna logga in, fylla i mina uppgifter och skicka in min ansökan på samma sätt som andra.

Jag begär inte att kommunen ska göra jobbet åt mig. Jag ber om möjligheten att göra jobbet själv.

Det här är också större än min egen situation. När en kommunal tjänst inte går att använda självständigt för personer med synnedsättning tvingas vi lämna över en del av vår självständighet till andra. För en enskild blankett kanske det kan verka obetydligt. Men när samma hinder återkommer i kontakten med samhället blir det ett mönster.

Jag skriver inte det här för att få medlidande. Jag skriver för att jag är frustrerad över att något som borde vara så enkelt fortfarande kan skapa ett sådant hinder.

Västerås ska vara en stad där människor med funktionsnedsättning kan leva självständiga liv. Då måste självständigheten också gälla kontakten med kommunen.

Gör det möjligt att ansöka om färdtjänst digitalt och på ett tillgängligt sätt.

Jag vill inte att någon annan ska behöva läsa min ansökan åt mig. Jag vill bara kunna göra den själv.

Är det verkligen för mycket begärt?

Ahmad Makdah

Unga med synnedsättning Mitt