Replik på Casper Möllbergs debattartikel Högern tar ungdomar för givet, det gör inte Vänsterpartiet.

Det finns all anledning att ge Vänsterpartiets Casper Möllberg erkännande – att som 18-åring kliva in i politiken och vilja förändra sitt samhälle förtjänar respekt. Men politik bedöms ytterst inte efter ambition, utan efter realism och konsekvens. Och det är där problemen börjar.

Möllberg målar upp en bild av Norrtälje som ett samhälle där vuxenvärlden har misslyckats och där ungdomar tvingas bort. Det är en retoriskt effektiv beskrivning – men också en grov förenkling. Att unga flyttar handlar i hög grad om studier, arbete och livsval, inte enbart om kommunpolitikens tillkortakommanden.

Problemet är att lösningarna som presenteras är lika enkla som problembilden – och lika orealistiska.

En sommarjobbsgaranti till alla ungdomar låter handlingskraftigt, men riskerar i praktiken att bli en dyr symbolåtgärd. Kommunen kan inte ersätta en fungerande arbetsmarknad. Tillfälliga kommunala jobb bygger inte den erfarenhet och de kontakter som leder till riktiga anställningar.

Än mer talande är förslaget om en arbetsmarknadsförvaltning med målet ”full sysselsättning”. Det är ett politiskt löfte som låter kraftfullt – men som saknar förankring i hur ekonomin faktiskt fungerar. Jobb skapas inte genom beslut i kommunhuset, utan genom företagande, investeringar och utbildning.

Även när det gäller tryggheten stannar analysen halvvägs. Ja, tidiga insatser spelar roll. Men att tro att fler fritidsgårdar och utökad fältverksamhet ska stoppa organiserad droghandel är naivt. Den typen av kriminalitet möts med tydliga konsekvenser, ett starkt rättsväsende och ett nära samarbete med polisen – inte med fler kommunala verksamheter.

Förslaget att sluta vräka barnfamiljer är ett annat exempel på politik som låter bra men inte håller. Ett samhälle utan konsekvenser är inte ett mer humant samhälle – det är ett samhälle där systemen till slut slutar fungera. Stöd till utsatta måste finnas, men det måste vara ansvarsfullt och långsiktigt hållbart.

Det som genomsyrar resonemanget är en återkommande idé: att problemen alltid är någon annans ansvar. Vuxna har misslyckats. Politiker har svikit. Samhället har brustit. Det är en bekväm utgångspunkt – men den leder sällan till lösningar som fungerar i verkligheten.

Här blir skillnaden mot C och M tydlig. Deras fokus ligger på det som faktiskt bygger ett samhälle över tid: företagande, utbildning, fungerande välfärd och tydliga spelregler. Det är inte lika slagkraftigt i rubriker – men det är det som skapar riktiga jobb, trygghet och framtidstro.

Om vi vill att unga ska stanna i Norrtälje räcker det inte med fler löften eller större kommunala åtaganden.

Det krävs en politik som tar verkligheten på allvar.

Dan Larsson