Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål anordnade tillsammans med bokförlaget Stolpe ett seminarium med den brittiska historikern, författaren och krönikören Adrian Wooldridge i veckan. Wooldridge är aktuell med en svensk utgåva av boken ”Den revolutionära mitten” med den deppiga underrubriken ”Liberalismens förlorade själ”. Det var inte precis mer uppmuntrande att lyssna till den stringente Wooldridge. Eller att läsa hans bok.

För jag ska erkänna att jag nog är en av dessa arroganta liberaler som Wooldridge skriver om. En som levt i tron att liberalismen är så överlägsen alla andra idéer i fråga om att skapa frihet och välstånd att den liksom inte behöver försvaras. Det gäller bara att få folk att fatta det.

Wooldridge har en mer ödmjuk attityd. Visst har liberalismen renderat oss både ekonomisk framgång och frihet. Men nu, menar Wooldridge, reproducerar det liberala etablissemanget de institutionella avarter som liberalismen uppkom för att avskaffa. Som nepotism, kollektivism och maktkoncentration.

Liberalismens fiender kommer både utifrån och inifrån. Det yttre hotet hittar Wooldridge hos woke-vänstern, den populistiska högern och folkets fäbless för det han kallar ”strong-man rule”. President Trump är det kanske tydligaste exemplet på denna typ av illiberal marodör.

Från dessa skilda positioner utmanas liberala kärnvärden som frihet, individualism, meritokrati och konkurrens. Wokevänsterns cancellering kolliderar med den liberala yttrandefriheten. Kraven på särskilda rättigheter för vissa kategorier av människor (identitetspolitiken) går på tvärs mot försvaret av universella rättigheter och ett meritokratiskt system. Idén om fri konkurrens och individualism är satt ur spel när stora techjättar bygger monopol som i förlängningen utarmar individens frihet.

Liberaler har i bästa fall stått handfallna inför illiberala påtryckningar. I sämsta fall har de agerat medlöpare. Wooldridge ger flera exempel. Ett dateras till 2023 när rektorerna för USA:s tre ledande universitet vittnade inför representanthuset. En av frågorna löd: ”Står uppmaningen till folkmord på det judiska folket i strid med ert universitets uppförandekod eller regler om mobbning och trakasserier? Ja eller nej?” Ingen av rektorerna kunde ge ett tydligt svar.

Händelsen blev ett slags symbol för det liberala etablissemangets moraliska fördärv. Liberalismen hade ”blivit så förvrängd av identitetspolitiken att ingen ville framstå som om de kritiserade propalestinska aktivister, även om dessa uppmanade till folkmord”, konstaterar Wooldridge.

Utvecklingen i San Francisco visar på samma liberala lättja och distans. Denna en gång så myllrande och kreativa stad är numera obeboelig såvida man inte är ”dement eller superrik”, som Wooldridge uttrycker det. Innerstaden påminner om en zombiefilm. Droger intas helt öppet, folk kravlar runt, uträttar sina behov, sover och lever på trottoarerna. Staden har tvingats byta ut mer än 300 lyktstolpar som vittrat sönder av urin. Sprutnarkomanerna är sex gånger fler än antalet gymnasieelever. Så har den globala kunskapsekonomins huvudstad utvecklats. Och så har det, med det liberala styrets handfallenhet, tillåtits att fortgå.

Liberalismens fiender kommer både utifrån och inifrån.

På andra håll i USA (Seattle och Portland) har ”polisfria zoner” inrättats. Inte oväntat har detta vakuum fyllts av kriminella gäng. Trump har svarat på anarkin och laglösheten. Hans svar har förvisso varit brutalt, rättsosäkert och rent av dödligt. Men så länge det liberala etablissemanget inte har något svar är det kanske inte så märkligt att en del föredrar handling.

Förutom arrogans beskriver Wooldridge isolering som ett av det liberala etablissemangets problem. Det är förstås lättare att sjunga globaliseringens lov om man själv befinner sig på betryggande avstånd från arbetslösa industriarbetare. Ännu mer om man själv är en del av det som han kallar de ”globala byråkratierna”. Månadslönerna i organisationer som till exempel EU, FN och Internationella brottmålsdomstolen är ofta sexsiffriga, inflationsskyddade och skattebefriade. Ersättningen för sjukfrånvaro kan, som hos FN, uppgå till 100 procent de första 195 (!) dagarna. Och det går i princip inte att få sparken.

”Inget dödar tänkandet så effektivt som ett flott hörnkontor”, konstaterar Wooldridge syrligt. Och en rejäl lön, frestas jag att tillägga.

Avsnittet om kapitalism och liberalism är intressant. Men själv upprörs jag mindre över de groteska belöningar som techbolagens grundare delar ut till sig själva. Och mer över en affärsstrategi som inte går ut på att knapra åt sig marknadsandelar utan att erövra världsherravälde.

Eftersom det inte är medieplattformarna Facebook och X som är varan, utan information om användaren, kallar Wooldridge verksamheten för informationskapitalism. Han menar att informationskapitalisterna blandar en giftig cocktail av nyttigheter och beroende. Först erbjuds något ”gratis” som gör livet lättare eller roligare. Sedan byggs modeller som stimulerar hjärnans belöningssystem. Det blir ”en kapplöpning mot hjärnstammens botten”.

Jag håller med om det mesta. Jag vet bara inte vad man ska göra åt det. Vi lever i en tid när man inte kan köpa en bussbiljett utan en smarttelefon och när det inte finns något alternativ till de techhajar (liksom nästan alla andra företag, inklusive mediebolag) som kartlägger våra preferenser och liv i syfte att kapitalisera på informationen.

Jag oroar mig över att Amazon med sina låga priser kommer att ersätta butik efter butik. Över att små bolag köps upp på dopade marknader för att slå ut konkurrensen. Kanske kommer vi i slutänden inte ha just någonting att välja på när vi vill handla. Jag inser att denna monopolistiska utveckling strider mot den liberala drömmen om fördelarna med konkurrensutsättning och människans fria val. Men jag har svårt att se hur statliga regleringar – som vi som är tillräckligt gamla har sett åtskilligt av – kan erbjuda ett bättre alternativ.