På Östersunds station välkomnas man av timmer. Långa transporttåg fraktar skogen ur Jämtland, via sågar och lastplatser.

Skogen ska bli produkt – någon ska betala för den.

Den är värd en hel del, inte bara för den som till slut köper papper och möbler, även för massabruket, snickaren, sågen och framför allt för skogsägaren.

Alla steg på vägen försvinner om skogsägaren inte får sköta sin skog.

Sköta skogen – det kan jämtarna.

Länets skog ägs i hög utsträckning av mindre gårdar, ofta lantbruk som håller sig till djur och åker på sommaren. Men vintertid går de till ”plånboken”. Där finns pengarna som inte ska röras förrän de behövs, de vårdas för att värdet inte ska försvinna.

Det här sättet att bruka skog ger höga naturvärden. Skogen får stå till sig och avverkningsytorna är små.

En bedömning om kontinuerlig ekologisk funktion (KEF) kan räcka för att stoppa en avverkning. I praktiken innebär det att du måste hinna före dina grannar med att avverka – annars hänger ”kontinuiteten” på din skogslott, då får du aldrig godkänt.

Här fastnar ofta processen om avverkning.

Det är svårt att säkerställa, bortom allt tvivel, att en viss fällning inte skulle ha någon påverkan på en fridlyst arts levnadskraft – även efter att flera hektar åsidosatts för att bevara naturvärdet. I ovissheten vill Skogsstyrelsen utreda mer, då blir det heller inget beslut som kan överklagas av markägaren.

Systemet gynnar varken knäroten eller den tretåiga hackspetten i praktiken, skogsägare incitament att hindra sin skog från att nå höga naturvärden.

Större bolag sätter i system att fälla större bestånd tidigare – innan det hinner bildas ekosystem under de nedersta grenarna. Då planteras större areal samtidigt och avverkas i en handvändning.

Med sådana korttidskontrakt är det ingen hackspett eller örn som vill flytta in, inga sällsynta arter hinner få fäste mellan tallens rötter.

Att skydda naturvärden delegeras i stället till mindre skogsägare – till dem som inte vill röra ”plånboken” förrän det verkligen behövs.

Johan Söderberg på Rödön försöker göra rätt: avsätta den skog som behövs och i huvudsak ägna sig åt ängsmarken. Men för att köpa ut sina syskon i gårdens generationsskifte behövdes några extra kronor.

Det var för över två år sedan Johan ansökte om avverkning. Ännu har inget beslut kommit från Skogsstyrelsen. I stället för att ta pengar ur skogen tvingades Johan låna i banken – till räntekostnad.

Johans kollegor, familjen Hyttsten i Konäs, ville också avverka för att få pengar till en generationsväxling. I slutet av juni fick de till sist nej av högsta instans, Mark- och miljööverdomstolen (ÖP 8/7).

När beslut dröjer drabbas ägarna av osäkerhet och dyra lån. När klubban till slut faller går gårdens framtid i stöpet.

Ordningen skyddar varken rödlistade arter eller den småskaliga skogsnäringen.

Storbolagen behöver göra vinster – det kräver ägarna. För dem är det mest gynnsamt att fälla stora arealer utan att ge den biologiska mångfalden en chans.

För de mindre gårdarna gäller motsatsen. De är beroende av att området mår bra – annars försvinner förutsättningarna att odla spannmål, vårda skog och sköta djur sida vid sida.

Tillsammans är Sveriges småskaliga skogsägare avgörande för ekonomin i de glesbefolkade kommunerna. Utan dem blir det glesare mellan timmervagnarna som rullar ut ur länet.

När förutsättningarna för de mindre skogsägarna försvinner slutar det att lukta timmer vid Östersunds station – utan att någon sällsynt art blir tryggare av det.

Och Jämtland blir mycket fattigare.