Ni har mött dem förut.

Människor i stora, tighta vänskapskretsar som helst pluggar i flock, gifter sig i flock, skaffar barn i flock och hade det gått att ordna hade de gärna dött i flock också.

De finns i alla samhällsklasser – det är bara märket på inredningsdetaljen som precis alla ska ha hemma hos sig som skiljer. Från Rusta till Svenskt Tenn.

Det den ene har, ska genast den andre kräva. Och allt som är jobbigt, skavigt, motigt och bara med stor möda kan beskrivas som orättvist, måste rättas till. 

Jag tänker på sådana människor när jag tänker på Socialdemokraternas kampanj om att ”inget annat” nordiskt land har ett karensavdrag.

Det har blivit partiets mest högprofilerade valfråga så här långt – och något som man därför kan utgå från kommer att glida igenom vid en vänstervinst vid höstens val. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer knappast gnälla. 

Bevekelsegrunden härtill är att den nuvarande ordningen är orättvis, eftersom det finns krassliga människor som kan jobba håglöst hemifrån via en dator, medan andra har ett mera platsbundet jobb och inte kan blippa matvaror eller ta hand om äldre via samma mackapär. 

Att hårda siffror och fakta talar emot förslaget bekommer inte den socialdemokratiska rörelsen.

Övriga nordiska länders sjukskrivningstal (inte minst vid sommarens fotbolls-VM) ger kostnader för företagen. Det finns goda skäl till att nästan alla västvärldens försäkringar har en självrisk. Sveriges tidigare ordning bjuder dessutom på dyrköpta erfarenheter av ett alternativt system.

Hellre talar man om rättvisa – trots att nästan inget i arbetslivet är rättvist. 

Ofrånkomligt ligger det till på det viset, att olika yrken har olika fördelar och nackdelar. Och jo, det följer faktiskt en rad nackdelar med att ständigt vara tillgänglig och i beredskap för sitt arbete via en dator och en telefon (en belägenhet som undertecknad vet allt om). 

Även den mest rödögde vet att det skulle bli för dyrt för företag och skattekollektiv om vi alla skulle åtnjuta precis samma fördelar oavsett yrke.

Om dagskiftarbetarens skulle kräva nattskiftarbetarens lön, och nattskiftarbetaren dagskiftarbetarens arbetstider.

Men förslaget om det slopade karensavdraget är ett led i den nya tidens politik, där de politiska förslag som är lättförståeliga, lättpaketerade och lättkommunicerade är de som får genomslag.

Lägre pris på smör och bensin är lätt att greppa. ”Men dom andra får ju!” likaså. 

Hur ska man annars förstå att Socialdemokraterna, som alltid annars försvarar den svenska modellen, nu vill köra över arbetsmarknadens parter både i fråga om karensavdrag och arbetstid, trots att partiet vet att man inte behöver ändra någon lag för att få till stånd detta redan idag.

Problemet är sannolikt att Socialdemokraterna, liksom LO, har kommit på att förhandlingar handlar om att ge och ta. Få igenom somligt, släppa på annat. Och den yrkesgrupp som förhandlar bort karensavdraget hade kanske kunnat förhandla fram en högre lön annars. 

Förslaget handlar således inte om rättvisa, utan om slapphet. Och om den nya tidens sjuka att ständigt snegla åt grannen över häcken, åt kompisen i grannbyn, åt brorsan i släktgården, och genast kräva fördelarna de åtnjuter, men aldrig nackdelarna.