Valet 2026 närmar sig.

Snart kommer vi att mötas av löften om kortare vårdköer, bättre skolor, tryggare äldreomsorg, fler poliser, fler bostäder och starkare ekonomi. Det är så demokratin fungerar. Partier presenterar sina visioner och väljarna tar ställning.

Men det finns en fråga som ställs alldeles för sällan:

Vem granskar vallöftena innan de ges?

När ett företag presenterar en budget granskas siffrorna. När en kommun bygger en skola måste kostnaderna redovisas. När en förening söker bidrag måste ekonomin kunna följas upp.

Men när politiska partier presenterar sina vallöften finns inget krav på en samlad, oberoende granskning av om löftena är realistiska eller hur de ska finansieras.

Det är märkligt.

Inför val analyserar CPB partiernas förslag och redovisar kostnader, finansiering och ekonomiska konsekvenser. Syftet är inte att tala om för människor hur de ska rösta. Syftet är att ge väljarna bättre beslutsunderlag.

Det intressanta är att detta inte drevs fram av något enskilt parti. Tvärtom växte det fram därför att partierna upptäckte att öppen granskning skapade trovärdighet. Den som lät sina förslag granskas visade att man hade gjort sin hemläxa.

I Sverige verkar vi tänka annorlunda.

Här förväntas väljarna själva avgöra om vallöftena håller. Visst granskas politiken av journalister, ekonomer och motståndare, men granskningen blir ofta splittrad och svåröverskådlig.

Kanske finns det också en annan förklaring.

En oberoende granskning skulle göra det svårare att lova allt till alla.

Varje nytt löfte skulle behöva följas av svar på några enkla frågor:

Vad kostar det?

Hur ska det finansieras?

Vad måste prioriteras bort?

Hur ska resultatet mätas?

Det är frågor som inte alltid passar in i valrörelsens logik.

Därför borde vi som väljare ställa dem oftare. Vi borde också bli bättre på att granska det som redan utlovats.

Vad lovades inför valet 2022?

Vad genomfördes?

Vilka resultat uppnåddes?

Vilka löften blev aldrig verklighet?

Det är betydligt viktigare frågor än vem som har den snyggaste valaffischen eller de mest slagkraftiga slogans.

Samtidigt behöver vi komma bort från de ideologiska låsningarna.

För den som väntar på en operation, behöver äldreomsorg eller vill att barnen ska få en bra utbildning är det sällan driftsformen som är avgörande.

Det avgörande är kvaliteten.

Det avgörande är tillgängligheten.

Det avgörande är att skattekronorna används klokt.

Bra verksamheter kan finnas både i offentlig och privat regi. Dåliga verksamheter kan också finnas i båda systemen.

Därför borde debatten handla mindre om vem som driver verksamheten och mer om vilka resultat som uppnås.

Framför allt borde vi kräva att pengarna stannar i verksamheten och används till det de är avsedda för – bättre vård, bättre omsorg, bättre skolor och ökad trygghet.

Valet 2026 borde inte handla om vem som lovar mest. Det borde handla om vem som kan visa att löftena håller.

Och kanske är den viktigaste frågan av alla denna:

Om ett vallöfte inte tål en oberoende granskning före valet – varför ska väljarna lita på det efter valet?

Källa: CPB Netherlands Bureau for Economic Policy Analysis (www.cpb.nl).

Pakizeh Holvander