Man måste ändå stanna upp och hylla Roslagens ungdomar. Dessa moderna riddare av landsvägen, framrusande i sina ståtliga EPA-ekipage – i en hastighet som får en snigel att känna prestationsångest.

Det är något djupt rörande i deras disciplin. Efter ungefär två kilometer av kontrollerad procession – där bakomvarande bilkö vuxit till något som mest liknar en mindre exodus – svänger de plötsligt av i en liten p-ficka. Som av en osynlig hand. Som om de läst Trafikverkets innersta önskningar.

Man frågar sig: är detta ren hänsyn? Ett slags outtalad social kontraktsteori i praktiken? Eller är det, mer krasst, så att nervsystemet helt enkelt inte längre klarar trycket från tjugo par stirrande strålkastare i backspegeln?

Historiskt sett är detta ändå ett framsteg. Förr i tiden hade vi häst och vagn – där tempot var ungefär detsamma, men utan vare sig blinkers eller Spotify. Då fick man snällt finna sig i att ligga bakom en sur ardenner och fundera över livets mening. Ingen svängde av i en p-ficka. Hästen bestämde.

Idag har vi alltså utvecklats. Hästarna är ersatta av tvåtaktsromantik och ungdomlig ingenjörskonst, och – viktigast av allt – ett slags punktinsats i trafikens namn: den ceremoniella avkörningen.

Kanske är det just här framtiden formas. Inte i självkörande bilar eller AI-styrda trafiksystem – utan i denna enkla, mänskliga gest: ”Jag vet att jag är i vägen. Här, kör förbi.”

Eller så är det bara panik.

Oavsett vilket – hatten av för Roslagens EPA-förare. Ni håller inte bara 30 km/h. Ni håller ihop det svenska samhället.

Dan Larsson