Replik på Aida Hadžialić och Ulrika Falks debattartikel Är Norrtälje sjukhus till salu?

Efter 40 år inom svensk säkerhetstjänst har jag lärt mig att vara uppmärksam på ett återkommande mönster: när argumenten är svaga, skruvas retoriken upp.

Debattartikeln från Aida Hadžialić och Ulrika Falk följer just det mönstret.

De vill få det att framstå som att Norrtälje sjukhus står på randen till utförsäljning – och att Moderaterna sitter på en hemlig lista som bara väntar på att plockas fram efter valet. Det är en dramaturgi som fungerar politiskt. Men det är inte detsamma som att den speglar verkligheten.

Samtidigt som de kräver svar från andra är de påfallande tysta om sitt eget ansvar.

Stockholms sjukvård har under lång tid präglats av växande vårdköer, pressad personal och bristande tillgänglighet. Det är inte ett plötsligt tillstånd – det är resultatet av politiska beslut över tid. Beslut där Socialdemokraterna haft ett betydande inflytande.

Ändå reduceras hela debatten till en fråga om ägandeform. Som om det vore där problemen börjar – och slutar.

Det är en bekväm förenkling. För då slipper man tala om styrning, prioriteringar och systemfel. Man slipper också erkänna att alternativa driftsformer i många fall faktiskt bidragit till ökad tillgänglighet för patienterna.

Istället höjs tonläget ytterligare, och plötsligt kopplas frågan till totalförsvaret.

Efter ett yrkesliv i just den världen kan jag konstatera att det är ett argument som låter mer dramatiskt än det är relevant. Beredskap avgörs av planering, ledning och fungerande strukturer – inte av ideologiska etiketter på organisationsformer.

Det mest talande är ändå hur debatten förs.

Frågorna ställs som om svaren redan vore givna. Som om väljarna förväntas reagera – inte reflektera. Det är inte en seriös diskussion om sjukvårdens framtid. Det är en kampanj.

Efter fyra decennier i svensk säkerhetstjänst vet jag också detta: när komplexa problem reduceras till enkla slagord är det sällan för att klargöra – utan för att dölja.

Norrtäljeborna förtjänar bättre än så.

Dan Larsson